Under Lundadomens klangkupol

Ända in i rummet med Steinwayflygeln ljuder klockorna från Lunda­domen. Solen lyser på valnötsstolen i det lilla hörnhuset vid den slingrande gatan som mynnar ut strax ovanför Universitetsplatsen. Den upplysta vita Universitetsbyggnaden med fontän, vattensprutan­de grodor och magnoliaträd, Kungshuset med dess vindlande breda tunnslitna trappsteg, dess tidlösa ro och Lundagårdsträdens svalkande skuggor vilar sedan århundraden under Domens mäktiga klang­kupol.

På flygeln slår någon an en ton — Rachmaninov, Prokofjev eller Skrjabin — i solstrimman förs Du till den ryska stäppen. Ståtlig sitter hon där, spelar intensivt och kraftfullt, på samma sätt som hon betvingar livet självt; ansikte och kropp slitna men ännu fulla av liv och känsla, bruna kloka ögon i ett kraftigt modellerat ansikte, trötta fötter som behöver den skulpterade käppen som stöd ibland. Fortfarande en stark och vacker kvinna, tidigare konsertpianist numera musikpedagog. Efter ett brokigt liv i flera länder försöker hon nu, om än otåligt och temperamentsfullt, att vid sin flygel genomleva alltför händelselösa och kulturellt näringsfattiga dagar.

Med dessa levnadsvisa och vaksamma ögon betraktar hon ännu nyfiket världen och sina elever, hennes protégés. Av dem kräver hon samma disciplin, koncentration och absoluta jämvikt som hon själv är en mästare i i de ögonblick hon trollar fram fullödig musik ur sitt instrument. Hennes intresse för eleverna, deras prestationer och liv är starkt och inlevelsefullt, men spelar någon ouppmärksamt, en smula monotont och utan känsla, avbryter hon bestämt och utan pardon. Inte någon skavank i framförandet tillåts passera utan att orsaken utreds, den kringirrande tanken fångas in och tonerna vilar och breder ut sig igen i det rofyllda tomrum hon insisterar på att få behärska med musiken och sin elev. För lättja har hon ingen förståelse och hennes kritik kan vara obarmhärtig.

När hon själv spelar drunknar till och med malmklangen från Lundadomen i musiken. Ljuden från den lilla gatan utanför av cyklister, bilar och gående hörs lika litet som slamret av porslin i köket eller duvornas högljudda och ivriga prat på granntaket mitt-emot. När klockklangen tonat bort fyller tonerna rummet igen — bryter den plötsliga tystnaden — liksom ljudet av steg i kryptans mångsekelgamla stillhet eller som fågelsången i Lundagård en mycket tidig morgon.

Världen når ändå in till den spelande kvinnan vid flygeln, in i detta ljusa rum med solstrimman på valnötsstolen — långt bort från det frambrusande motorvägsbuller, som omger staden, järnvägsstationens gnisslande tåg eller Klostergatans och Lilla Fiskaregatans trängsel och oro av trafik och jäktande människor.

I detta hem som skapats av en både känslofull och intellektuell estet finns ett bibliotek med sällsynta utgåvor och vackra band från golv till tak. Några hyllor lyser med sina tomrum och påminner om ekonomiskt bistra perioder. Böcker finns staplade överallt, dammiga men väl lästa och citerade. I dem bläddrar hon entusiastiskt och ihärdigt fram rader som fängslat och berört henne, där hämtar hon argument för hetsiga utläggningar och där ligger Canterbury Tales, boken som hennes älskade följeslagare i livet under många år, höll i sin hand den kvällen han dog — sittande i stolen. I detta hem står udda möbler, rester från två äktenskap, utspridda på måfå eller kanske i perfekt ordning för att de så behagar henne. Här bjuder hon på kinesiskt té ur den stora nypolerade kannan med en elegant turban svept om det långa bruna uppkammade håret.

Genom dörrspringan tar sig hälsningar in från barn och vänner i hela världen. Vackra och omsorgsfullt valda kort med välformulerade rader placerar hon på kommoden där hon förtjust och belåtet betraktar dem. Gärna och utförligt berättar hon om dessa sina vänner — som på detta förtjusande sätt — har visat att de tänker på henne. Så vidgas kretsen omkring henne och i det lilla huset i Lund lär människor känna varandra som aldrig träffats och som geografiskt lever långt isär. De följer varandras liv — speglade i hennes temperament, hennes glädje och värme.

Med elever och besökande diskuterar hon vältaligt och med hetta allt som berör henne i livet: musik, religion, litteratur, konst och politik. Katolska kyrkan ger henne styrka och tröst, men ibland misströstar hon om att klara övervintringen i ”Palmehaven” med dess slutna, mekaniska och alltid strängt upptagna människor. Hon är en levndaskonstnär; när vintermörkret breder ut sin svarta kåpa över Lund och inte någon orkar vara medmänniska förrän ljuset återvänder till Norden, då uppbådar hon all sin list för att överleva.  Omsorgsfullt dukas den stora silverbrickan med vit servett, något gott att äta, vin att dricka och något vackert att betrakta — varför inte en doftande röd ros? I sitt kanske ostädade hus sitter hon sedan, ganska väl till mods, triumferande över vintermörkret, vardagens gråhet och människors likgiltighet för det som är väsentligt i tillvaron.

De människor som omger henne får näring av hennes kraft. Hennes närvaro i livet är absolut, ibland tillkämpad, ibland så stark att den blir okontrollerbar. Då kräver hon, oberoende av tiden på dygnet, att omedelbart få dela med sig av vad hon upplevt. Kanske vill hon berätta om märkliga människor hon mött på sina promenader till bokhandel, apotek, bank eller Bolaget, kanske vill hon citera något ur en bok hon håller på att läsa eller be Dig lyssna på underbar musik på Danmark — just nu — och rapportera vad Du tycker. Världen omkring henne är viktig som något hon projicerar sig själv på men hon är alltför aktiv, produktiv och absorberad av livet för att märka den stimulerande effekt hon har på andra människor.

Kontakt söker hon med människor överallt — på alla sätt. Kanske får även Du möta henne — kanske har Du redan gjort det. Kanske hör Du en kraftig stämma be Dig posta ett brev till någon — hennes fötter är så trötta numera. Du hör rösten från ett fönster på andra våningen i det lilla hörnhuset vid den slingrande gatan där Lundadomens klang uppfyller rummet. Så ringer hon till mig, förkunnar glatt: — Du får mitt brev i morgon. Jag har just slängt ut det genom fönstret!

Birgit Lundborg