När farbror Albin kom på besök till Sverige efter många år i Amerika, bestämde Far, att vi skulle avporträtteras. Fotografen har skärmar, som han reser upp bakom oss. Han ställer palmer i ena hörnet och på en piedestal står en Azalea i en pampig kruka.
Jag sätter mig framför den och försöker se ut som om jag inte hör ihop med de andra. Jag har min nya, rutiga klänning på mig, håret är nytvättat och King, vår stora jakthund, lägger sig ned framför mig. Han är också sur för att han skall bli fotograferad – lägger nosen på tassen och plirar ilsket men uppgivet. King och jag har enormt tråkigt båda två, men beslutar oss för att stå ut, under protest, så att de skall få sin bild som de så gärna vill ha.
Mor är nyfriserad i håret och ser stolt ut över att ha oss alla barn med på fotografiet. Ida, i hennes knä, känner sig nog väldigt fin i sin vita spetsklänning med ett stort rött skärp. Hon vill prata med mig, men jag låtsas som om jag inte hör henne. Carl hänger som en vante i pappas arm och har beslutat sig för att inte gnälla. Tekla tycker jag ser fånig ut; hon sitter som om hon trodde hon var något speciellt, och lägger huvudet tillgjort på sned.
Anna är förtretad; hon är inte så gammal och ändå skall hon sitta själv på den där konstiga pallen, visserligen sidenklädd, men ändå! Farbror Albin och Far sträcker på sig och försöker se stora och imponerande ut. Farbror Albin är ganska tjock, men försöker dra in magen. Vi avbryter fotograferandet för Ida passar på att bajsa mitt i alltihop. Det luktar illa och farbror Albin är inte van vid barn och hur de luktar ibland. King ylar och får då också mat för att bli lagom sömnig. Under tiden tar farbror Albin och Far en kaffegök. Vi är hungriga och trötta eftersom Mor inte har haft tid med mat för all påklädning och alla hår som skulle kammas.
Fotografen är just nu försvunnen under sitt svarta skynke. Inte bryr jag mig om hans dumma grimaser. Jag tänker minsann inte skratta! Farbror Albin skallta med sig fotografiet till Amerika och visa alla släktingar hur vi ser ut. De kanske tror, att jag är ganska gammal och inte alls hör till den här stökiga familjen.
 
Birgit
 
841115

Det kom en vind,
den svepte runt,
den lockade och drog.

– Kom med bortom bergen,
där allting vilar
i rofylld Tidlöshet.

Du följde vindens sus.
Varsamt bars Du
över bergets kam.

Du försvann från oss,
men våra hjärtan
har Dig kvar.

Vitklädd
med en gammal hatt på huvudet
som skydd mot solen
lutad mot en rostig spade
i den solfläckade skuggan
vid komposten
står någon stilla
lyssnar tankfullt.

___

Det var hon som fann
den första nattviolen
kände dess doft
sent en sommarkväll.
Troget bär hon varje sommar
färska komockor från ängen.
Hennes händer rör sig vant
i blomsterlinden.

Med bestämd min
delar hon
storvuxna perenna växter,
förvildade gräslöksplantor
myllar ned dem omsorgsfullt
i nytt livsrum
med säker hand.

___

Solen sjunker sakta
bakom skogen.
Skuggorna tar överhand.
Någon hukar ännu,
strängt sysselsatt,
i trädgårdslandet
knappt synlig
bakom höstflox och humlestör.

Din sång
från plogens fåra
och kölens vågskum
sjunker ned i min själ
som en kostbar bärnsten
funnen på stranden
eller en mjuk skärva av flinta
från åkerns mull.

Dina rytmer
gungar och stampar
men leder tanken fast och rakt.
Dina ord står där med ljus och skärpa
andas av mylla och hav.
Jorden doftar, havet blånar
rymden lutar sig ned
över månen och Hven.