Våra Universum
I det stora akvariet
i kaféets mitt
simmar fiskar omkring
ser avslappnat lyckliga ut.
Stora trälister
med kraftiga skruvar
håller deras värld
på plats i universum.
Runt det stora klippblocket
bevuxet med gröna alger
utforskar de ivrigt
sin begränsade värld.
Ständigt ser de
nya grotthem – nya fiskindivider
på sin färd
runt livets klippblock.
Ivrigt kikar de ut
på oss utanför
urskiljer inget
ser dumt beskäftiga ut.
Så tror vi oss se på varann
ha valfrihet – frihet
i våra små världar.
Anar vi tragiken?Rabarberblommans spira
När rabarberblommans spira
reser sig upp
mott de lätta sommarmolnen
skyler ekens mörka krona
då får tillvaron
andra proportioner.
Allt känns rätt
alldeles rätt…Livskänsla
Om man med stor njutning
kan uppfatta allt i detalj omkring sig
━ måste man ju leva, eller hur?
Om man med stor klarhet och precision
kan skildra allt i livet
━ måste man ju finnas till, eller hur?
Eller är denna besatthet av tillvarons detaljer
ett tecken på att man desperat klamrar sig fast?
━ Kanske fruktar man att tappa greppet?
Kanske har man redan gjort det?Ballonghuvud
Mitt huvud svävar
av sig själv
ovanför min kropp.
Det har tröttnat på
att vänta ut
sina trasiga kotor.
Skall jag skrida fram
resten av mitt liv
så här med mitt lösa huvud?
Vad händer – om vi blir
osams någon gång?
Håller mina slaka muskler kvar Dig?
Lyfter Du kanske
ger Dig iväg?
Jag, jag står huvudlös kvar.Våra liv
Mitt liv är mitt.
Du har Ditt eget.
Ibland följs vi åt
lever fint tillsammans.
Så skiljs vi åt ibland
för att uppleva varann.
Möts igen.
Kanske.Glimtar av morbror Erland – i min barndomsvärld
En kraftig gestalt
med mörkt tjockt hår
rättframma, vänliga ögon
brunbränd – väderbiten.
Hemvant rörde Du dig
fram i naturen.
Ljudlöst försvann Du
bort genom skogen.
Med entusiasm och iver
berättade du om allt
Du upplevt.
Om djur, jakt och grävmaskiner.
En kraftfull person
orädd – glad i att leva
som fick den grå vardagen
att bli till ett spännande äventyr.
Så vill jag leva!En tidig morgonpromenad
Redan i gryningen vaknade jag.
Jag kunde inte sova
och gick därför ut på en tidig morgonpromenad.
Iklädd moderiktiga klarblå skor med galler fram,
vit- och grönrandigt ankellångt nattlinne
och rosa jacka utan ärmar, som varit modernt i flera år.
Det såg säkert ganska löjligt ut, när jag kom vägen fram;
duvor fladdrade förskräckt iväg genom skogen
och träd och djur log nog överseende åt mig.
Träden böjde sig förtroligt över vägen och susade viskande till varann:
– Hon är så trygg, så obesvärad här hos oss.
Det är därför hon går klädd så här.
Den grå himlen fick en gyllene kant av solen
och daggkåpans fuktgrå blad började forma sin gnistrande pärla av dagg.
Allt var tyst och mycket stilla.
På den stora ängen med rakryggade enar runtomkring
låg korna fortfarande och sov.
På den nedrasade torpstugan växte läckra hallon och ljus-lila rallareros.
I myrstacken vid vägskälet var det full aktivitet;
alla myror kånkade och bar och kilade beskäftigt omkring.
Kanske står någon och iakttar mig på samma sätt, så här, snett uppifrån, som jag?
och säger:
– Nu går hon omkring och försöker orientera sig igen,
att hämta sig, att samla kraft
och finna den mening i livet som alls inte finns!
Jag fortsatte min väg och njöt av morgonen,
passerade saftiga tuvor av smaragdgrön mossa med vackra hjortronlöv
och plockade små tallkottar som minne av min promenad.
Så tänker jag helt obesvärad gå fram genom livet
och samla rofyllda ögonblick, som ger mig styrka och kraft.
Varför skulle man begära mera av livet? – Visst är detta nog?Förvandlingen
När håret föll på min flicka
var förvandlingen där;
på någon minut fanns där en kvinna
och barnungen försvann.
Det långa, yviga håret
som dolt hennes ansikte så väl
skars av med ett elegant snitt
och tårarna nästan kom.
Frisyren blev formad med omsorg
allt enligt tidningens foto
och se! t.o.m. leendet på modellen
kom med i verkligheten.
Från den dagen lever min flicka
som en vuxen liten person
utan gnäll, tråkiga grimaser och barnslig trumpenhet
och är numera stolt, rakryggad och frank.
Den dagen framför spegeln blev blicken en annan;
hon såg sig själv förvånad träda fram.
Är det jag? Är det inte någon annan?
Är detta verkligen jag?
Det finns inget hår kvar
att gömma de barnsliga känslorna i
och fram kom någon som gärna får stanna;
en medveten, mogen person – ja, rent av en liten kvinna.Draken
Hotfullt glödande
rusar draken
förbi min utkikspost.
Han växer –
breder ut sig
i sin väldighet.
Eldstungor
lyser
i mörkret.
Väldiga ångmoln
far frustande
ur hans käftar.
Förstummad
förfärad – förtjust
ryggar min kropp tillbaka.
Drakars kraft
skrämmer mig
men lockar, tjusar…
Oskadliggjord
ligger han nu tungt
framför mina fötter.
Kuvad, tillplattad
försvinner järndraken
ut ur valsverket.
– men annars i livet…
Är det riktigt säkert
att man alltid
kan tämja drakar?Dans
När jag dansar i min ensamhet
till Hasse Anderssons skånska visor
glömmer jag min sorg, glömmer att du lämnat mig.
Jag blir som Ida i den vilda dansen.
Runt omkring mig klappar alla händer
det känns skönt att kunna röra kroppen så
rytmiskt, taktfast med svängande kjol
i rörelser, som jag aldrig vågat förr.
De står där och tittar förundrade
– Att hon kan dansa just nu?
Hon var ju så sorgsen nyss
så sorgsen att hon inte ville finnas.
Borta är sveket, tårarna har torkat
hon dansar som aldrig förr
rytmen känns i hela kroppen
kanske klarar jag mig utan dig trots allt.
Min publik applåderar – de är stolta över mig
nickar uppmuntrande åt mig, åt min styrka, åt min kraft.
Alla mina jag i alla mina roller
tar del i mitt glädjefulla sorgearbete.