När den röda solskivan sänker sig ned
sjunker in i de blåtonade bergen
då sveper opalskimret in Nildalen
i en sagostämning av andakt och ro.
 
Ett mångfärgat lysande spelande ljus.
Se nu beslöjas varsamt verkligheten!
Svagt skymtar vi ännu Hatshepsuts tempel
inkapslat i sitt mäktiga bergsmassiv.
 
Där bortom vilar Tutankhamon ännu
i sin tömda grav – nu fylld av turister.
Borta är de vackra föremål han fick.
 
Vi sitter mittemot Konungarnas dal
läppjar på Hibiscusblommans röda dryck.
Så fridfullt det är vid jordens medelpunkt!

Med framtassarna
upplyftade och fastspända
svansen nästan i marken
försvinner mitt gula lejon
bort i vintermörkret.
 
Utlämnad ser den ut
min trofaste ärrade hjälte
när den hänger
över bärgningsbilens balk
och patetiskt dras iväg.
 
Vad hjälper
dubbla förgasare
många hästkrafter
när ingen gnista finns.
Det är den som ger oss liv.
 
870107

En stund i kväll
for min tanke
långt bort i världen.
 
Den njöt av soldiset
ljudet av mistluren vid Golden Gate
ljuset över San Franciscos kullar.
 
Vi klättrade över Denvers röda klippor
åkte med hjulångare på Mississippifloden
Manhattans taggiga siluett dök upp.
 
Alla dessa vägfiler
som leder överallt
ratades av tanken.
 
Elegant rör den sig
blixtsnabbt – utan möda
fram genom verkligheten.
 
850227

Att köra bil är en njutning
–          för mig.
Att suga in vägbanan under mig
–          gör mig gott.
 
Det är en utmaning att köra skickligt
att överblicka långt fram
fatta snabba beslut
känna motorstyrkan och vara suverän.
 
Jag vilar avspänt i min körning,
slår takten med handen mot ratten till musiken
och är faktiskt lycklig, riktigt lycklig…
lössläppt i geografin mellan två punkter.
 
Det stimulerar mig att se landskapen skifta.
Att lämna Malmö, den skånska slätten och den stora himlen bakom.
Se Hallandsåsen torna upp sig framför mig
och snart se Hallands slätter breda ut sig nedanför.
 
Viskadalen öppnar sig med frodiga betesmarker
där kor och hästar betar dekorativt.
Mäktiga skogsåsar höjer sig högt ovanför
och bilden av istidens flodmassor är lätt att frammana.
 
Öresjöns blanka blå spegel dyker helt oväntat upp vid Örby kyrka
inramad av vidsträckta blågröna skogar.
Skogsriket är vi i nu, i älgamark och vild natur.
Mitt torp är nära!

Soliga morgnar
när jag duschar
papyrusväxten
på min badkarskant
drömmer jag
om den dag
den blivit jättestor.

Då sågar jag resolut ned den
binder samman rören
till en smäcker flotte
flätar parasollbladen till segel
beger mig utan återvändo
ut genom fönstret
till vinden som väntar utanför.

Vi seglar på vinden, min flotte och jag
tills vi når exotiska vatten.
Liksom Kontiki och RA II färdas vi lätt.
På Java landar vi diskret
med något slitna segelblad
försvinner in bland yppig grönska
och hörs aldrig mera av.

Vill du segla
på en flotte
till ett annat land
får du själv odla din papyrusväxt.
Tålmodigt vattna den
ingjuta mod inför seglatsen
bestämma NÄR och Hur och Vart?
Till det Okända far man alltid ensam.

Tunga vilar dina tassar framför dig.
Din kropp ligger som till språng beredd var stund.
Du hälsar varje morgon solens uppgång
med en stolt och självklar suveränitet.

Sandstormar har begravt dig många gånger,
din näsa skjutits sönder av kanoner.
Du ler bara gåtfullt som du visste allt.
Som solgud har du svar på alla frågor.

Kobran i din panna ringlar sig ännu
som ett tecken på din makt och värdighet.
Ditt anlete bär farao Chefrens drag.

Sedan fem tusen år härskar du nu här
i sandgult landskap, vida horisonter.
Tidlös, ogripbar – inte som ni och jag.



PS
Vi kånkade hem de tunga stenar och statyer mamma
samlat och köpt – utan att knota.

Vi lyckades hindra henne från att äta glass
– en prestation.

Vi bråkade nästan inte alls med varandra
– mamma tror Egypten är bra för oss!
DS

DÅ –
glänsande
glimmande
glittertoppar
i guldgult ökenlandskap.

NU –
vittrande
vitgrå
vanskötta väktare
av vandaliserade sarkofager.

DÅ –
guldskimrande
gracila
gyllene gåvor
åt guldinnesluten farao.

ÄNNU –
vakar
vaksam vakt
över vackra
välformade väggreliefer.

SEDAN –
Vad ger vi vår värld?
Vad gör vi värt att vaktas?
– vitmenade väggmålningar
– vetenskaplig vishet
En grogrund för godhet?

Ovanför Forum Romanum
med sin stillastående hetta
över arkeologernas mödosamma arbete
med att finna pusselbitar
av vår forntid
för att hjälpa oss förstå
vår kaotiska samtid
 
– där vilar jag i gräset
under cypressernas skugga
ser staden skymta
i ett soligt dis.
 
Ovanför kullen svingar sig svalor
insekter glimmar till i solen
kyrkklockor klämtar
staden brusar nedanför.
Nära mig syns palmer.
Vatten sorlar
i mossiga kar.
 
– där vilar Du i mig
innesluten – osedd
här på en kulle
vid Forum Romanum.
 

Fågelkvitter på Forum Romanum
soldis över staden.
Katter söker svalka
i antika små prång.
Varglik hund
följer mig troget.
 
Capitolium – marmorvitt
breda trappor – torg –
skulpturer – husfasader.
I tid och rum långt bort
från Rom i natten utanför.
 
Trottoarservering
under skyddande markis.
Cappuccino med cornetto.
Trafikkaos – buller
med levande teater
dramatik – känsla – ögonkast.
 
Omständligt – intensivt
rör sig människor fram
i skenbart kaos
med ivriga ord och gester;
en ständig strid ström
på antikens grund.
 
Du dyker upp
Långtbortifrån –
från ett kallt och kyligt land
där människor rör sig tysta
utan många ord och gester.
 
Ingen kan ana
att vi båda
vilar i gräset
tillsammans hör klockklangen
här på en kulle
vid Forum Romanum.