Mina oskrivna dikter
snärjer mig i sömnen.
Som i en marionett
drar de i mig.
 
– Varför går du inte upp?
Skriv om mig – du vet!
Nej, vänta med henne,
det är mig du måste fånga direkt!
 
– Låt mig sova nu!
Ni måste vänta.
Gör er påminda i morgon.
Snälla Ni!
 
841117

Min nacke
är för trött
för att sortera
ordna gamla dikter.
 
Nu skriver jag istället
nya tankar på fräscht papper
lägger dem i travar
allteftersom de skrivs.
 
Kommer jag någonsin
att orka se igenom dem igen?
Försvinner de kanske för alltid
in här i min skrivmaskin.
 
850716

Haiku är en strof
som inte kräver mycket
tre rader bara.
 
Tankan fordrar mer;
man måste ha en tanke
som ger fem rader.
Efter haikun kommer till
ytterligare en bit.
 
Sedökan är svår
och kräver en upprepning.
Tjatig blir den, tycker vi.
Är reprisen tom
räcker det med en tanka.
Tjatig blir den, tycker jag.
 
Gärna skriver vi
många haiku och tanka
men ej sedöka.
Barbro, du hittar säkert
andra versmått för vår grupp.
 
Sonett, sonett, sonett!
 
Vad vore livet
utan en sonett till jul?
En julklappssonett!
 
841211

Det har hänt något mycket märkligt;
jag tror jag har fått fnatt.
Jag är besatt av att finna ord och att dikta.

Det är som en vansinneskarusell
som snurrar allt vildare
och jag, jag klamrar mig fast desperat.

För att hejda flödet, för att tvinga mig att stanna
tyder jag motvilligt mina kråkfötter
och hamrar ned dem på maskin.

Jag lever i ett konstigt rus
utan alkohol och drog av något slag,
men där allt är upphöjt till en annan dimension.

Mina ögon ser plötsligt allt i ett annat ljus;
allt får skärpa, allt blir viktigt – allt blir till symboler
för min tillvaro på denna jord.

Har jag kanske redan dött?
Kanske finns jag inte mer?
Eller försöker jag med orden hålla kvar mig här på jorden?

Men så här kan man ju inte leva;
jag drunknar ju i alla mina ord
som kämpar för att komma ut ur mig.

Vad händer en dag om flödet stannar
blir det då lugnt uti min kropp
eller har jag då också upphört att existera?

Med orden vandrar vi omkring i livet
vill bemästra allt som kommer i vår väg.
Vi talar, övertalar, förklarar allt
tömmer alla argument för att få rätt.

Med orden kan vi såra, skada andra
skjuta skarpt från vår skyddande mur av ord
slå undan självförsvar och röja blottor
trasa sönder, riva upp de ärr som fanns.

Men vi kan också lena, lindra, lugna
skapa en mjuk, ömsint lek av våra liv
innesluta oss med kärleksfulla ord.

Men enbart ord, ord så maktlösa trots allt!
En gest, ett ögonkast, en dunlätt smekning –
ger oss ju ORDLÖST allt som vi behöver.