På en vit vägg
hänger tavlan
full av färger
starka, rena.
 
– Där är ju min tax
som dog för längesedan.
Ett välgjort porträtt,
minsann!
 
En äkta Cobra – tavla
grova Appel – konturer
Men ingen hund jag fann
i tavlans namn – utan en kyss.

Minsann!
 
Ty så sker transformationen
i all stor dikt och konst
att hundar blir till kyssar
och ibland tvärtom.
 
861121
 
 
 

Att finna små stunder
av vila och ro
då allt blir stilla
är det man behöver
när ens värld rasar samman.
 
Att uppleva musik;
spela 4-händigt med någon
ryckas med av rytmen
känna samstämmigheten
– se fånigt lycklig ut.
 
Att gå in i en tavla
någon har skapat
färger som sprakar
hisnande former
känna kraften i penseldragen.
 
Många små vilostunder
från smärtan som plågar
ger ansatsen
anslaget
plattformen
till ännu ett stycke
Liv.
 
841116
 

Om jag öppnar fönstret
mot stjärnhimlen utanför
sätter radion på högsta volym
släpper upp lovsången till Dig
låter min själ lovprisa Dig
med Buxtehudes musik.
Kan Du höra mig då, Gud?
 
Om Du hör mitt anrop
min bön
mitt tack för att
Du låter mig stå i Din hand
känna värmen
när den ömt omsluter mig
så låt stjärnorna i Orions Bälte
blinka ned mot mig.
Kan Du det, Gud?

Kanske är smärtan
det som gör
att vi känner
att vi riktigt lever.
 
Känslor av glädje
känslor av sorg
är nära varann
i våra liv.
 
Varför försöker vi
att döva smärtan?
Den ger oss tillträde till nuet:
livsnärvaro – livsnärhet.

I var sin bubbla
är vi inkapslade
som om fosterhinnan
ännu vore kvar.
 
I vår egen värld
rör vi oss
oemottagliga för intryck
känner bara egen smärta.
 
Är möjligheten lika liten
som i kosmos
att vi kolliderar – spränger hinnan
upplever varann.

Vad är en dag
i en människas liv?
 
Vad begär Du
av en dag?
 
Något skall ha hänt?
Du skall ha sett någonting?
 
Är det bara så :
Du skall ha känt något
I Din själ?
 
 
 
 

Vem vill läsa
banala dikter
som följer diskborstens rytm
vid diskbänken?
 
– som istadigt
tvingar sina läsare
att se fettranden
på kastrullen?
 
– som envisas med
att låta besticklådans klapprande ljud
dyka upp
i poesins subtila värld?
 
Men vid vardagens diskbänk
omgiven av banala och oestetiska detaljer
föds våra drömmar
– om en annan verklighet.

Är det honom
vi kallar vår Gud?
 
Kan han vara en lummig oas
solstänk i löven
vatten som porlar
en tillflykt från oron
en trygghet på jorden?

Min värld
är overklig
– numera.

Det naturliga igår
känns främmande idag
redan avlägset – långt bort i tiden.

Min tillvaro har ändrats.
Vart tog jag vägen?
Vem är jag idag?

Ett stort lugn
fyller mig dock
ger mig trygghet, konstigt nog.

Vad har hänt
med min rastlösa själ?
Har Du hittat hem – till slut?

I Tidens nät
sprattlar vi
hjälplöst
en kort sekund.

Från djupet
förs vi upp
når medvetandets yta
tror oss viktiga – eviga.

Sakta sjunker nätet.
Vår bräckliga värld
faller samman.
Allt förs bort igen.

Till nästa gång –
– till nästa gång –

Så härskar Tiden.
Obevekligt.
Ingen kamp
kan ändra dess förlopp.

Kvar finns:
ett igenvuxet fördrömt
bortglömt djup
av Tidlöshet.