Redan i gryningen vaknade jag.
Jag kunde inte sova
och gick därför ut på en tidig morgonpromenad.
 
Iklädd moderiktiga klarblå skor med galler fram,
vit- och grönrandigt ankellångt nattlinne
och rosa jacka utan ärmar, som varit modernt i flera år.
 
Det såg säkert ganska löjligt ut, när jag kom vägen fram;
duvor fladdrade förskräckt iväg genom skogen
och träd och djur log nog överseende åt mig.
 
Träden böjde sig förtroligt över vägen och susade viskande till varann:
–  Hon är så trygg, så obesvärad här hos oss.
Det är därför hon går klädd så här.
 
Den grå himlen fick en gyllene kant av solen
och daggkåpans fuktgrå blad började forma sin gnistrande pärla av dagg.
Allt var tyst och mycket stilla.
 
På den stora ängen med rakryggade enar runtomkring
låg korna fortfarande och sov.
På den nedrasade torpstugan växte läckra hallon och ljus-lila rallareros.
 
I myrstacken vid vägskälet var det full aktivitet;
alla myror kånkade och bar och kilade beskäftigt omkring.
Kanske står någon och iakttar mig på samma sätt, så här, snett uppifrån, som jag?
 
och säger:
–  Nu går hon omkring och försöker orientera sig igen,
att hämta sig, att samla kraft
och finna den mening i livet som alls inte finns!
 
Jag fortsatte min väg och njöt av morgonen,
passerade saftiga tuvor av smaragdgrön mossa med vackra hjortronlöv
och plockade små tallkottar som minne av min promenad.
 
Så tänker jag helt obesvärad gå fram genom livet
och samla rofyllda ögonblick, som ger mig styrka och kraft.
Varför skulle man begära mera av livet? – Visst är detta nog?

För tjugo år sedan kom
en helt vanlig familj till min skog;
de plockade lingon en dag,
vädret var vackert och skörden god.
 
De ville rensa sina bär på ett enkelt sätt
och fann en genial metod;
de slet av mossan från en stenhäll
–  och se så enkelt det gick.
 
Bären rullade lätt
blad och skräp flög bort eller fastnade där.
Den vackra, gröna, sammetslena mossan skrumpnade och försvann
och ännu idag är stenen naken och kal…

Sedan många år finns du alltid här
mitt röda torp med vita knutar
med stormhatt, riddarsporre och fingerborgsblommor
tittande in genom de låga fönstren
–  nickande så sommarvänligt.
 
På ängen mumsar korna oförtrutet
vaktade av stolta ene-herdar
omgärdade av björk, ask, ek och rönn.
Bakom höjer sig storskogen beskyddande
och mörkgrön gran och gröngrå tall
blickar långt ut över nejden.
 
Bäcken slingrar sig fram
långt nere i den djupa ravinen,
vår och höst hörs den brusa fram
och överrösta fågelsången.
Från badplatsen i kröken
ser man näckrosor, gula och vita.
 
Du ser spillning av älg och rådjur
räven skymtar ibland
och grävlingen tar sig ofoget för
att försöka bo under mitt golv,
ett tryggt bo med många utgångar.
 
Du ger mig lugna, sköna dagar
även om jag misskött dig.
Gräset står högt,
hackspetten har hackat i mitt hus
och landen är osådda men översållade av ogräs.
 
Du kräver ingenting – du bara finns.
Är det därför jag alltid längtar efter
att ta dig i besittning?
Du är tålig, klagar inte och öppnar bara dina armar
när än jag dyker upp.
 
Fågelsång och humlesurr
lindens löv prasslar och den stora skogen susar,
moln rör sig snabbt i praktfulla former
över den klarblå himlen.
I gräset ligger jag och förundras och njuter.
 
Vad jag behöver din stilla ro!

Ett tåligt träd är du – en slitstark hundraåring.
Din stam är enorm, stark och skrovlig
dina grenar långa, buktiga och fulla av kraft
ditt bladverk ganska glest men med fasta konturer
dina blad mörkt gröna, hårda, glatta vackert formade eklöv.
 
Du skyddar mitt hus mot åskan,
Du växer stolt i slänten
med utsikt över bäcken
och kan se vida omkring.
 
När du som ung ekplanta
kämpade för att överleva bland buskagen
gick enstaka fiskare längs ån.
De såg torpstugor växa upp
små åkerlappar brukas
en ko eller två i lagår’n.
 
Barnkullarna var stora
fattigdomen utbredd,
men mellan torpstugorna längs ån slingrade sig en hjärtats stig,
en upptrampad stig
genom vilken människorna hjälpte och sökte kontakt med varandra.
 
Torpen har försvunnit – något enstaka står kvar
nedrasade mossbelupna hällar vittnar om boningshus, ladugård och stall.
Ett fönster slogs ut – stugans innehåll spreds för vinden,
längst stod den vackert och harmoniskt formade vitmenade spisen.
 
Nu vakar du över mitt hus
ser mina barn växa upp från sommar till sommar
ser mig i glädje och sorg
sittande fundersamt begrundande utsikten över bäcken
där du är min trygghet.
 
Men hjärtats stig mellan torpen har för längesen vuxit igen!

Jag är ingen blomma…
men önskar jag vore
den vita näckrosen
på den mörka vattenytan
som kämpat sig upp ur dyn
och rofyllt vilar
i vattnets krusning.

Vit näckros
på
mörk vattenyta
i
rofylld jämvikt.

Vit näckros
Mörk vattenyta
Rofylld jämvikt

Jag är ingen blomma …
men önskar ibland att jag vore
en vacker vit näckros
som flyter på det mörka vattnet
i ån som slingrar sig genom mitt torplandskap.
 
Dess knopp lyser vit
i morgondimman som lyfter från strandkantens höga tuvor.
I middagssolen slår den ut
sina vita kupade kronblad
och dess styva pistiller tävlar med solen i glans och gulhet.
 
Bladens klargröna färg
fångas upp av skogsbrynets djupt gröna mossa
och stjälkarnas slingrande kraft
lyckas nå ytan
förbi alla hinder i dyn.
 
Det ger mig hopp om min egen
irrande, till synes ändlösa kamp
för att nå stillheten på livets vattenyta
där ron breder ut sig och blad och blommor
lugnt låter sig guppas och föras än hit – än dit
av vattnets krusning – av livets oro.
 

(”Detta var min första dikt i skrivarcirkeln. Skrevs på 10 minuter under lektionen.
Fick i uppdrag att reducera (jag hatar det) till 20 ord.”)

En solig höstdag
sent i september
stänger jag dörren
om min sommar.
 
Än surrar flugan
i solig fönsterkarm.
Klockan tickar,
spisvärmen doftar.
 
Men redan…
 
Vid gaveln singlar
stora spånor ur mitt hus
och spillkråkan skrattar
skränigt och stolt.
 
Mössen strömmar in
genom osynliga hål
söker små smulor
som vi glömt.
 
Ugglan tar igen
logen i besittning
spottar, skräpar ned
som hon har lust.
 
Älgen kliver åter nära huset,
äter surkart
sätter sina spår
i varje land.
 
Luften känns kylig.
Mellan mig och mitt torp
ligger den långa vintern
då torpet inte tillhör mig.
 
Då vilar det
rofyllt
som på en annan planet
som en fjäril i sin gröna kokong.

Små mörka ögon
bakom brödburken
bevakar spänt
mina rörelser.

Blixtsnabbt
pilar musen iväg
för att undkomma
min tafatta gest.

Inte vill jag
döda Dig!
MEN –
Du måste ut härifrån!

Vi leker tafatt
en liten mus och jag.
Äntligen kilar den ut
– in under huset!

Så håller vi på
varenda kväll
min lilla mus och jag.
Nog borde jag ha lämnat
huset!

När träden är fällda
ligger granriset tätt
– en levande matta
av insekter och ljus.

Otaliga trådar –
leder överallt
korsar varandra
försvinner bort.

Den värld
som ännu vibrerar
sjunker sakta samman
– ger rum för nytt liv.