Jag är ingen blomma

Jag är ingen blomma …
men önskar ibland att jag vore
en vacker vit näckros
som flyter på det mörka vattnet
i ån som slingrar sig genom mitt torplandskap.
 
Dess knopp lyser vit
i morgondimman som lyfter från strandkantens höga tuvor.
I middagssolen slår den ut
sina vita kupade kronblad
och dess styva pistiller tävlar med solen i glans och gulhet.
 
Bladens klargröna färg
fångas upp av skogsbrynets djupt gröna mossa
och stjälkarnas slingrande kraft
lyckas nå ytan
förbi alla hinder i dyn.
 
Det ger mig hopp om min egen
irrande, till synes ändlösa kamp
för att nå stillheten på livets vattenyta
där ron breder ut sig och blad och blommor
lugnt låter sig guppas och föras än hit – än dit
av vattnets krusning – av livets oro.
 

(”Detta var min första dikt i skrivarcirkeln. Skrevs på 10 minuter under lektionen.
Fick i uppdrag att reducera (jag hatar det) till 20 ord.”)