Den första bananbåten efter kriget väntades till Sverige. Dessa frukter som vi aldrig ätit hade för oss barn ett magiskt skimmer. Vi väntade ivrigt. Rykten var i omlopp och vi höll oss i dagar utanför frukt- och godisaffären för att noggrant bevaka alla leveranser. Vi misstänkte t.o.m. insmuggling i annat emballage för att vi i vår barnsliga iver inte skulle stöka till fördelningen i den lilla affären. Bananerna var strikt ransonerade per familj och barn. Hur den smakade? Inte särskilt gott, men vi visste ju inte hur bananer skulle smaka. Kanske var den omogen och hård.

Nyckeln
till vår nya rustningsindustri
har vi i lasern, i infravärme
och i värmebildsspaning.
Våra ögon behöver ej själva se
det som skall utplånas.
Obarmhärtigt
utan mänsklig eftertanke
letar vapnet själv upp sitt mål
riktar in sig
exakt och felfritt.

Försvarets datorer
är sofistikerade
raffinerat kompletta
men med en ytterst förenklad panel
som inte låter avtryckaren ana
dess utstuderade effekt
– ett barn kan sköta den!
Atombestyckade ubåtar
bör man dock inte spränga
– bara borra hål i och sakta sänka.

När skickar vi
en förarlös robot
och förgör
på ett utsökt
perfekt sätt
och med fabulös precision
oss själva
vår värld
och vår nya rustningsindustri?
När?

Politikern
på rygg
i gräset
en sommardag.

Molnen glider lekfullt fram.

Han
tvekar
inför
sitt beslut.

Jorden
bävar
inför
hans tankar.

Molnen glider lekfullt fram.

– Jag väntar nog
med att bomba
till
en annan dag.

Sakta glider molnen lekfullt fram.