När rabarberblommans spira
reser sig upp
mott de lätta sommarmolnen
skyler ekens mörka krona
då får tillvaron
andra proportioner.
Allt känns rätt
alldeles rätt…

I det stora akvariet
i kaféets mitt
simmar fiskar omkring
ser avslappnat lyckliga ut.
 
Stora trälister
med kraftiga skruvar
håller deras värld
på plats i universum.
 
Runt det stora klippblocket
bevuxet med gröna alger
utforskar de ivrigt
sin begränsade värld.
 
Ständigt ser de
nya grotthem – nya fiskindivider
på sin färd
runt livets klippblock.
 
Ivrigt kikar de ut
på oss utanför
urskiljer inget
ser dumt beskäftiga ut.
 
Så tror vi oss se på varann
ha valfrihet – frihet
i våra små världar.
Anar vi tragiken?

Vårt klot snurrar, snurrar fram i tidlös rymd;
i våldsam fart färdas vi obönhörligt.
Hav, berg, slätter, skogar, ängar och sjöar
sugs in av hastigheten – hålls väl på plats.
 
Även om du sitter alldeles stilla
vid en vassomsluten sjö med vattenblänk
sluter dina ögon, men anar skuggan
hör sus av fågelvingar passera dig.
 
Så rör du dig ändå fram mot svarta hål;
ditt bräckliga skal av molnformationer
skymmer sikten ut mot oändlig tomhet.
 
Människokryp av olika kulörer
klamrar sig hårt fast – kämpar mot varandra
fruktar att falla ut i Intigheten.
 
880125, sonett
 
 

När allting är för sent
vårt klot förbrukat – slut
Då ser mina barn
uppfordrande på mig.

– Märkte Du ingenting?
 
– Såg Du inte
gröna sjöar, kala dungar?
 
– Hörde Du inte
fåglar tystna?
 
– Märkte Du inte
alla gifter i din kropp?
 
– Förstod Du inte faran
när ozonlagret tunnats ut?
 
– Ville Du inte sätta stopp
protestera, skrika högt?
 
– Tänkte Du inte alls på oss
O Mamma, vad gjorde Du?

I nödvärn
värjer sig
vår tanke
mot
Tomhet
Slut
och Undergång.
 
Vi lockas
av Lapidus Cord du Roy
prisvärd överrock
i tweed
från Gulins
prisklipp
på Aramis och Opium.
 
Bequerel och cesium
tonar bort från öster.
Barsebäck vilar tryggt
helt nära oss.
Klar är luften
rent är vattnet
– allt annat suggestion.

Litet stoft i Vintergatans ytterkant
inväntar vi evighetens svarta hål.
Jordytor driver på vattenfylld planet.
Vi sår, vi skördar – känner doft av mylla.
 
Av vatten består vi huvudsakligen.
Ur havet steg vi upp för längesedan
blev de tvåbenta självmordskandidater
som ännu förväntar sig friskt, rent vatten.
 
I luften jagar molnen över klotet
betraktar förfärade skådespelet
med vätebomber, miljökatastrofer.
 
Elden som värmde oss i vinterkölden
blev till svarta bolmande fabriksskorstenar.
Var är nu doften av björkved som brinner?