Livskänsla

Om man med stor njutning
kan uppfatta allt i detalj omkring sig
━ måste man ju leva, eller hur?

Om man med stor klarhet och precision
kan skildra allt i livet
━ måste man ju finnas till, eller hur?

Eller är denna besatthet av tillvarons detaljer
ett tecken på att man desperat klamrar sig fast?
━ Kanske fruktar man att tappa greppet?

Kanske har man redan gjort det?