Om man med stor njutning
kan uppfatta allt i detalj omkring sig
━ måste man ju leva, eller hur?

Om man med stor klarhet och precision
kan skildra allt i livet
━ måste man ju finnas till, eller hur?

Eller är denna besatthet av tillvarons detaljer
ett tecken på att man desperat klamrar sig fast?
━ Kanske fruktar man att tappa greppet?

Kanske har man redan gjort det?

Mitt huvud svävar
av sig själv
ovanför min kropp.

Det har tröttnat på
att vänta ut
sina trasiga kotor.

Skall jag skrida fram
resten av mitt liv
så här med mitt lösa huvud?

Vad händer – om vi blir
osams någon gång?
Håller mina slaka muskler kvar Dig?

Lyfter Du kanske
ger Dig iväg?
Jag, jag står huvudlös kvar.

Mitt liv är mitt.
Du har Ditt eget.
Ibland följs vi åt
lever fint tillsammans.

Så skiljs vi åt ibland
för att uppleva varann.
Möts igen.
Kanske.

I det stora akvariet
i kaféets mitt
simmar fiskar omkring
ser avslappnat lyckliga ut.

Stora trälister
med kraftiga skruvar
håller deras värld
på plats i universum.

Runt det stora klippblocket
bevuxet med gröna alger
utforskar de ivrigt
sin begränsade värld.

Ständigt ser de
nya grotthem – nya fiskindivider
på sin färd
runt livets klippblock.

Ivrigt kikar de ut
på oss utanför
urskiljer inget
ser dumt beskäftiga ut.

Så tror vi oss se på varann
ha valfrihet – frihet
i våra små världar.
Anar vi tragiken?

När håret föll på min flicka
var förvandlingen där;
på någon minut fanns där en kvinna
och barnungen försvann.
 
Det långa, yviga håret
som dolt hennes ansikte så väl
skars av med ett elegant snitt
och tårarna nästan kom.
 
Frisyren blev formad med omsorg
allt enligt tidningens foto
och se! t.o.m. leendet på modellen
kom med i verkligheten.
 
Från den dagen lever min flicka
som en vuxen liten person
utan gnäll, tråkiga grimaser och barnslig trumpenhet
och är numera stolt, rakryggad och frank.
 
Den dagen framför spegeln blev blicken en annan;
hon såg sig själv förvånad träda fram.
Är det jag? Är det inte någon annan?
Är detta verkligen jag?
 
Det finns inget hår kvar
att gömma de barnsliga känslorna i
och fram kom någon som gärna får stanna;
en medveten, mogen person – ja, rent av en liten kvinna.

När jag dansar i min ensamhet
till Hasse Anderssons skånska visor
glömmer jag min sorg, glömmer att du lämnat mig.
Jag blir som Ida i den vilda dansen.
 
Runt omkring mig klappar alla händer
det känns skönt att kunna röra kroppen så
rytmiskt, taktfast med svängande kjol
i rörelser, som jag aldrig vågat förr.
 
De står där och tittar förundrade
–  Att hon kan dansa just nu?
Hon var ju så sorgsen nyss
så sorgsen att hon inte ville finnas.
 
Borta är sveket, tårarna har torkat
hon dansar som aldrig förr
rytmen känns i hela kroppen
kanske klarar jag mig utan dig trots allt.
 
Min publik applåderar – de är stolta över mig
nickar uppmuntrande åt mig, åt min styrka, åt min kraft.
Alla mina jag i alla mina roller
tar del i mitt glädjefulla sorgearbete.

I en värld
där sparsamhet
är nödvändig
kostar man ibland på sig
vackra dyrbara saker.
 
En vacker servis
med blekt mönster
av rosor och mattgröna blad,
en numrerad samling
från Gustavsberg.
 
En kristallkrona
med otaliga prismahängen
glasstavar och blänkande droppar.         
En praktfull pjäs för 75 kronor
hemkörd med hästskjuts från Borås.
 
När jag nu har fest
lyser kristallkronan
över tallrikens mönster.
Jag njuter av att ha omkring mig
samma vackra sak som de en gång.

I lilla kammaren
på andra våning
bor Ebba och Gerda.
 
De syr byxor i köket
åt en skräddare i stan
Valter pressar, Ida syr knappar.
 
Alla hjälper till
när soffan är nedtyngd
av färdigklippta byxor.
 
Varje vecka åker de
med morbror Hennings hästskjuts
till sta’n för leverans och nya varor.

Jag hör dig röra dig i huset
försynt och varsamt för att inte störa.
Du pysslar och du vårdar
och ägnar mig all omsorg.
 
Huset är annars så tyst,
tyst på barnens stoj och bråk.
Det känns som att få återvända till barndomen en stund;
att bara du och jag är här – just nu.
 
Tänk ett sådant privilegium
att ännu ha en förälder i livet
att få vara barn i någons ögon…

Till tvättstugan kom du med bestämda steg
och tittade bistert på mig.
Din blick sa
–  Har du rätt att tvätta här?
 
Dagen var varm och fuktig,
i tvättstugan klibbade håret.
Trots all mekanik – långt från bykplatsen vid sjön –
kände man trycket av århundradenas tröttsamma kvinnoslit.
 
så sa du
–  Här ligger minsann ett dammkorn i hörnet!
Har du förresten dammat av tvättmaskinen?
Här i huset är vi noga förstår du –
nästan lokalvårdare till professionen, allihop.
 
–  Du verkar ny – vi andra som bott här sedan huset byggdes vet minsann besked.
Samhörighet har vi ingen – men vi bevakar varandra noggrant.
Det är vårt stora nöje bak gardinen!
 
Vill du vara med i vår gemenskap?