Dans

När jag dansar i min ensamhet
till Hasse Anderssons skånska visor
glömmer jag min sorg, glömmer att du lämnat mig.
Jag blir som Ida i den vilda dansen.
 
Runt omkring mig klappar alla händer
det känns skönt att kunna röra kroppen så
rytmiskt, taktfast med svängande kjol
i rörelser, som jag aldrig vågat förr.
 
De står där och tittar förundrade
–  Att hon kan dansa just nu?
Hon var ju så sorgsen nyss
så sorgsen att hon inte ville finnas.
 
Borta är sveket, tårarna har torkat
hon dansar som aldrig förr
rytmen känns i hela kroppen
kanske klarar jag mig utan dig trots allt.
 
Min publik applåderar – de är stolta över mig
nickar uppmuntrande åt mig, åt min styrka, åt min kraft.
Alla mina jag i alla mina roller
tar del i mitt glädjefulla sorgearbete.