Tyst, tyst
hörs regnet
i natten utanför.
En envis droppe
faller oförtrutet
för sig själv,
träffar marken
med ett eget ljud.

Som snigeln
i sin snäcka
vilar jag ensam –
tryggt i mitt hus
avlägsen, oåtkomlig
i min snäckvärld.
Tyst faller regnet
i natten utanför.

Djupt i den mörka skogen
ligger mitt torp.
På natten finns himlen
som ett stjärnbestrött tak på mitt hus.
Månen rullar fram över trädtopparna.

Den vita trädgårdsmöbeln lyser
bländande vit i månskenet.
Prästkragarna skiner
som stjärnor på ängen
och jasminen — den doftar och doftar . . .

Motorsågens tjut.
Brakande dunsar träden
slagna till marken.

Höstlig kvällsdimma.
Stark barrdoft omsluter oss
kullvräkta granar.

Tystnaden ekar
skallar genom skogens brus
uppslukar allt, allt . . .

Gnistrande stjärnhav.
Ur jorden dansar dimman
leker i vinden.

Stora granar
faller handlöst
bryter ändå
inte nacken
ligger utsträckta på marken.

Grenarna skärs av.
Motorsågen arbetar effektivt, skoningslöst.
Avklädd blir den inpå bara stammen.

Ännu står den på sina kvistben
rullas runt — blir amputerad.
Avsågad i lämpliga längder:
friskt — prima timmer
röta — bara massed.

Vad kan man
egentligen göra
när ens huvud knappast bär
ens armar inte går att belasta?

Man kan iakttaga:
se sniglar röra sig sakta
fjärilar fladdra i mängd
efter regnet som föll.

Se pärlband av glänsande droppar
på tvättlinan
mellan ladugård och plommonträd
diskreta avtryck av älgfot i hallonlandet.

Höra bruset från ån.
där vattennivån bara stiger och stiger
känna höstsvar solvärme mot min kind
när jag slumrar—påbyltad—i hängmattan.

Hålla skymning i mitt hus
låta natten svepa in mig
i ett mörkt mjukt hölje
som stilla övergår i fuktig morgondis.

Allt detta kan man göra
defekt och ur funktion
då ens hals stel svar oböjlig
tvingar en att stanna upp i livet.

Ensam står jag som en stylit på min enekulle
daggvåt spindelväv vid mina fötter.

Vaksamt följer jag dagens soluppgång
äter eftertänksamt av svarta immiga bär.

Himlen färgas svagt röd bakom skogen
sakta ljusnar allt omkring mig.

Fram träder yviga doftande rosenbuskar
stenmurens ormbunksrad.

Det knakar till inne i skogen.
Bäcken porlar högt – som aldrig på dagen.

Solen är här – spelet kan börja!

I stenmurens skugga
under ormbunkens plym
bland frasiga fjolårslöv
ligger en spräcklig katt
hoprullad – njutningsfullt
sover tungt i middagshettan.

Om du skriver till mig
någon gång – kanske
som du nästan lovat
finns brevlådan ute vid vägen.

Förväntansfullt står den där.
Jag kommer dit i morgon
lyfter ivrigt på locket
för att se om du väntar.

Sedan vandrar vi, du och jag,
förbi Kölvarps prunkande vägren
genom storskogens dunkla ljus,
tätt lyser gula knappkantareller,
över bron vid Fiskebäcken
förbi ödetorpens igenvuxna hagar
passerar vägskälets myrstack
når torpvägens grässvål.

Visst vill du gå här med mig?