För tjugo år sedan kom
en helt vanlig familj till min skog;
de plockade lingon en dag,
vädret var vackert och skörden god.
 
De ville rensa sina bär på ett enkelt sätt
och fann en genial metod;
de slet av mossan från en stenhäll
–  och se så enkelt det gick.
 
Bären rullade lätt
blad och skräp flög bort eller fastnade där.
Den vackra, gröna, sammetslena mossan skrumpnade och försvann
och ännu idag är stenen naken och kal…

Sedan många år finns du alltid här
mitt röda torp med vita knutar
med stormhatt, riddarsporre och fingerborgsblommor
tittande in genom de låga fönstren
–  nickande så sommarvänligt.
 
På ängen mumsar korna oförtrutet
vaktade av stolta ene-herdar
omgärdade av björk, ask, ek och rönn.
Bakom höjer sig storskogen beskyddande
och mörkgrön gran och gröngrå tall
blickar långt ut över nejden.
 
Bäcken slingrar sig fram
långt nere i den djupa ravinen,
vår och höst hörs den brusa fram
och överrösta fågelsången.
Från badplatsen i kröken
ser man näckrosor, gula och vita.
 
Du ser spillning av älg och rådjur
räven skymtar ibland
och grävlingen tar sig ofoget för
att försöka bo under mitt golv,
ett tryggt bo med många utgångar.
 
Du ger mig lugna, sköna dagar
även om jag misskött dig.
Gräset står högt,
hackspetten har hackat i mitt hus
och landen är osådda men översållade av ogräs.
 
Du kräver ingenting – du bara finns.
Är det därför jag alltid längtar efter
att ta dig i besittning?
Du är tålig, klagar inte och öppnar bara dina armar
när än jag dyker upp.
 
Fågelsång och humlesurr
lindens löv prasslar och den stora skogen susar,
moln rör sig snabbt i praktfulla former
över den klarblå himlen.
I gräset ligger jag och förundras och njuter.
 
Vad jag behöver din stilla ro!

Ett tåligt träd är du – en slitstark hundraåring.
Din stam är enorm, stark och skrovlig
dina grenar långa, buktiga och fulla av kraft
ditt bladverk ganska glest men med fasta konturer
dina blad mörkt gröna, hårda, glatta vackert formade eklöv.
 
Du skyddar mitt hus mot åskan,
Du växer stolt i slänten
med utsikt över bäcken
och kan se vida omkring.
 
När du som ung ekplanta
kämpade för att överleva bland buskagen
gick enstaka fiskare längs ån.
De såg torpstugor växa upp
små åkerlappar brukas
en ko eller två i lagår’n.
 
Barnkullarna var stora
fattigdomen utbredd,
men mellan torpstugorna längs ån slingrade sig en hjärtats stig,
en upptrampad stig
genom vilken människorna hjälpte och sökte kontakt med varandra.
 
Torpen har försvunnit – något enstaka står kvar
nedrasade mossbelupna hällar vittnar om boningshus, ladugård och stall.
Ett fönster slogs ut – stugans innehåll spreds för vinden,
längst stod den vackert och harmoniskt formade vitmenade spisen.
 
Nu vakar du över mitt hus
ser mina barn växa upp från sommar till sommar
ser mig i glädje och sorg
sittande fundersamt begrundande utsikten över bäcken
där du är min trygghet.
 
Men hjärtats stig mellan torpen har för längesen vuxit igen!