Morfar, som sedan många år legat förlamad i sin säng och inte ens kunde tala, följde med stor iver krigets utveckling på världskartan på sovrumsväggen. Varje dag flyttade yngste sonen knappnålar med olikfärgade glashuvuden fram över Europa, och morfar, som alltid varit politiskt intresserad och orienterad, såg hur ”tysknålarna” bredde ut sig alltmer. De kom till Danmark, Finland och Norge. Morfar måste ha känt sig svag och hjälplös där i sin säng i det lilla huset på landet, men med storpolitiken ovanför sängen.

Ingående studerade jag en gammal kokbok, där alla läckra kak- och efterrättsrecept tycktes innehålla vispgrädde. Längtansfullt drömde jag om ”Änglamat” med kaksmulor och vispgrädde, en ouppnåelig dröm under kriget. ”Sedan” när Hitler var död – vi barn tänkte ut många hemska sätt att dö på för honom – DÅ skulle vi frossa i vispgrädde!
 
 

Vårt hyreshus försågs med träluckor för att skydda fönstren vid ev. luftangrepp.
Vi läste om splittrade fönster och utkylda hus i Finland.
Källaren fick stora tunga dörrar, omöjliga att öppna för ett barn, och klumpiga fönsterluckor av järn.

Husägaren försågs med en gonggong av mässing för att kunna samla hyresgästerna
och utrymma husets lägenheter.
I hemvärnet skulle min farbror, frikallad från beredskapen, vara sambandsman.
Vi barn tyckte det var spännande att han, som var något korpulent och otymplig,
skulle smyga omkring med hemliga meddelanden instuckna i mössan.

På västkusten, där vi hade sommarstuga, kunde vi på sommarkvällarna se mörklagda patrullbåtar bevaka kusten.
Överallt i staden och längs stranden fanns rullar av taggtråd som hinder vid ev. invasion.
”Tysktågen” passerade till och från Norge och vi barn tisslade och tasslade om dessa mystiska hemlighetsfulla tåg.
Under flera år under kriget bröt pappa torv på en torvmosse och många i släkten var engagerade på olika sätt. För ett litet barn var det en spännande värld med all aktivitet.
Att se de enorma groparna, följa de mörkbruna glansiga våttunga torvkakorna ut på bandet, där de stjälptes av från sina brädor av starka brunbrända män.
När de torkat något restes de upp i stackar av unga flickor.
Snart var de ljust bruna och lätta att hantera.
Alla talade om det viktiga vädret.