Att skriva dikter

Det har hänt något mycket märkligt;
jag tror jag har fått fnatt.
Jag är besatt av att finna ord och att dikta.

Det är som en vansinneskarusell
som snurrar allt vildare
och jag, jag klamrar mig fast desperat.

För att hejda flödet, för att tvinga mig att stanna
tyder jag motvilligt mina kråkfötter
och hamrar ned dem på maskin.

Jag lever i ett konstigt rus
utan alkohol och drog av något slag,
men där allt är upphöjt till en annan dimension.

Mina ögon ser plötsligt allt i ett annat ljus;
allt får skärpa, allt blir viktigt – allt blir till symboler
för min tillvaro på denna jord.

Har jag kanske redan dött?
Kanske finns jag inte mer?
Eller försöker jag med orden hålla kvar mig här på jorden?

Men så här kan man ju inte leva;
jag drunknar ju i alla mina ord
som kämpar för att komma ut ur mig.

Vad händer en dag om flödet stannar
blir det då lugnt uti min kropp
eller har jag då också upphört att existera?