En sonett till vår jord

Litet stoft i Vintergatans ytterkant
inväntar vi evighetens svarta hål.
Jordytor driver på vattenfylld planet.
Vi sår, vi skördar – känner doft av mylla.
 
Av vatten består vi huvudsakligen.
Ur havet steg vi upp för längesedan
blev de tvåbenta självmordskandidater
som ännu förväntar sig friskt, rent vatten.
 
I luften jagar molnen över klotet
betraktar förfärade skådespelet
med vätebomber, miljökatastrofer.
 
Elden som värmde oss i vinterkölden
blev till svarta bolmande fabriksskorstenar.
Var är nu doften av björkved som brinner?