Ett sorgearbete

Hur står det till?
Hur är det med sorgen idag då?
 
– Tack, bra. Jag skall inte klaga
men jag mår riktigt illa.
Magen knyter sig, jag tänker förvirrat.
Ologiska tankar rusar runt i min hjärna.
Jag äter knappast alls, vilket är utmärkt.
Kanske blir jag vacker och slank,
om jag bara låter vermuten vara.
 
Min älskade är inte riktigt död för mig än –
det är mitt stora problem.
Han lever och sprattlar för mitt öga,
jag hatar och älskar om vartannat
jag hotar, bönar och förbannar
Jag besvärjer med ord min sorg och min saknad
men fruktar den dag den förbleknar.
 
Jag skulle behöva min älskades hjälp
i mitt sorgearbete!
Jag skulle behöva få slåss, få sparka och gråta
få ur mig de känslor han inte längre vill ha!
Varför dör inte våra starka känslor
när vi blir svikna och sårade?
Varför tål vi så mycket – vi kvinnor?
 
Visst vore det praktiskt
att kunna stänga av sig och säga:
– Nu har du förverkat,
alla känslor jag haft för dig!
För mig finns du inte mer – inte alls!
PANG!
Du är död!