En tidig morgonpromenad

Redan i gryningen vaknade jag.
Jag kunde inte sova
och gick därför ut på en tidig morgonpromenad.
 
Iklädd moderiktiga klarblå skor med galler fram,
vit- och grönrandigt ankellångt nattlinne
och rosa jacka utan ärmar, som varit modernt i flera år.
 
Det såg säkert ganska löjligt ut, när jag kom vägen fram;
duvor fladdrade förskräckt iväg genom skogen
och träd och djur log nog överseende åt mig.
 
Träden böjde sig förtroligt över vägen och susade viskande till varann:
–  Hon är så trygg, så obesvärad här hos oss.
Det är därför hon går klädd så här.
 
Den grå himlen fick en gyllene kant av solen
och daggkåpans fuktgrå blad började forma sin gnistrande pärla av dagg.
Allt var tyst och mycket stilla.
 
På den stora ängen med rakryggade enar runtomkring
låg korna fortfarande och sov.
På den nedrasade torpstugan växte läckra hallon och ljus-lila rallareros.
 
I myrstacken vid vägskälet var det full aktivitet;
alla myror kånkade och bar och kilade beskäftigt omkring.
Kanske står någon och iakttar mig på samma sätt, så här, snett uppifrån, som jag?
 
och säger:
–  Nu går hon omkring och försöker orientera sig igen,
att hämta sig, att samla kraft
och finna den mening i livet som alls inte finns!
 
Jag fortsatte min väg och njöt av morgonen,
passerade saftiga tuvor av smaragdgrön mossa med vackra hjortronlöv
och plockade små tallkottar som minne av min promenad.
 
Så tänker jag helt obesvärad gå fram genom livet
och samla rofyllda ögonblick, som ger mig styrka och kraft.
Varför skulle man begära mera av livet? – Visst är detta nog?