I en skrivsal
sitter man många
men ändå för sig själv.
 
10 x 15 rader
av skrivbänkar och skrapande stolar
delad i två hälfter med fri mittpassage.
 
Neonljuset lyser över alla
ilsket effektivt
obarmhärtigt utan skuggor.
 
Nedböjda huvuden
mörka och ljusa
rufsiga och släta.
 
Axlar skjuts i höjden
fötter vickar koncentrerat
någon skruvar sig oroligt på stolen.
 
Övervakade av oss båda;
du där framme på estraden
jag, här bak, i upphöjd tronstol.
 
Ute existerar inte världen
Inga blickar letar efter mullbärsbuskens bär
Tankarna uppslukar allt – uppfyller salen.    

Belåtet presiderande
frenetiskt leende
intrigerande.
 
Ögon kalla
munnen smal och hård
dominerande.
 
Ändlöst konfererande
effektivt arbetande
fungerande.
 
Nedstigen från estraden
blir munnen känslig och mjuk
bevekande?
 
Eller är konferensen
hennes enda
rätta element?

Snart – två dagar kvar –
har vi sommarlov
i vår stad.
 
På lektionerna äter vi kakor och dricker saft
pratar ivrigt och njutningsfullt
om sommaren.
 
Genom de vidöppna fönstren
tittar vi ut på lindarna i solskenet
lyssnar vi på fåglarna
 
Skolsalen känns instängd
inpyrd av kritstoff
och damm från hyllornas böcker.
 
I vintras satt vi här
neonljusen gjorde salen kall och funktionell
vi arbetade effektivt och koncentrerat.
 
Nu går det inte mer.
Vi har gett upp anspänningen
ansträngningen att alltid prestera.
 
Vi sitter där bara
och accepterar
att sommaren har tagit över våra liv.
 
 
Vi slappar och njuter
en helt nödvändig process
för att ånyo kunna prestera.
 
Juni – 84

I vår skola
sätter vi alla betyg
med den noggrannhet
som ämbetet kräver.

Vi våndas och pinas
väger för och emot
jämför och överväger
och fattar nödvändiga beslut.

Varje höst – varje vår
är skitjobbet gjort.
Vi tvingas prioritera
välja ut och premiera.

Du har jobbat som få
men inte vunnit någonting?