Barnsliga glimtar

Vårt hyreshus försågs med träluckor för att skydda fönstren vid ev. luftangrepp.
Vi läste om splittrade fönster och utkylda hus i Finland.
Källaren fick stora tunga dörrar, omöjliga att öppna för ett barn, och klumpiga fönsterluckor av järn.

Husägaren försågs med en gonggong av mässing för att kunna samla hyresgästerna
och utrymma husets lägenheter.
I hemvärnet skulle min farbror, frikallad från beredskapen, vara sambandsman.
Vi barn tyckte det var spännande att han, som var något korpulent och otymplig,
skulle smyga omkring med hemliga meddelanden instuckna i mössan.

På västkusten, där vi hade sommarstuga, kunde vi på sommarkvällarna se mörklagda patrullbåtar bevaka kusten.
Överallt i staden och längs stranden fanns rullar av taggtråd som hinder vid ev. invasion.
”Tysktågen” passerade till och från Norge och vi barn tisslade och tasslade om dessa mystiska hemlighetsfulla tåg.
Under flera år under kriget bröt pappa torv på en torvmosse och många i släkten var engagerade på olika sätt. För ett litet barn var det en spännande värld med all aktivitet.
Att se de enorma groparna, följa de mörkbruna glansiga våttunga torvkakorna ut på bandet, där de stjälptes av från sina brädor av starka brunbrända män.
När de torkat något restes de upp i stackar av unga flickor.
Snart var de ljust bruna och lätta att hantera.
Alla talade om det viktiga vädret.