Luftig dunlätt kyss
varsamt ivrigt smekande.
Min hud nära Din.
Att andas sova äta
– en praktisk nödvändighet

Hur står det till?
Hur är det med sorgen idag då?
 
– Tack, bra. Jag skall inte klaga
men jag mår riktigt illa.
Magen knyter sig, jag tänker förvirrat.
Ologiska tankar rusar runt i min hjärna.
Jag äter knappast alls, vilket är utmärkt.
Kanske blir jag vacker och slank,
om jag bara låter vermuten vara.
 
Min älskade är inte riktigt död för mig än –
det är mitt stora problem.
Han lever och sprattlar för mitt öga,
jag hatar och älskar om vartannat
jag hotar, bönar och förbannar
Jag besvärjer med ord min sorg och min saknad
men fruktar den dag den förbleknar.
 
Jag skulle behöva min älskades hjälp
i mitt sorgearbete!
Jag skulle behöva få slåss, få sparka och gråta
få ur mig de känslor han inte längre vill ha!
Varför dör inte våra starka känslor
när vi blir svikna och sårade?
Varför tål vi så mycket – vi kvinnor?
 
Visst vore det praktiskt
att kunna stänga av sig och säga:
– Nu har du förverkat,
alla känslor jag haft för dig!
För mig finns du inte mer – inte alls!
PANG!
Du är död!

Du flyr från allt du lyckats uppnå
från trygghet, hem, familj och allt.
Du söker gränsland för att pröva dina krafter
för att mäta styrkan hos dig själv.

Så bröt du upp en gång – nej två
för att leva det liv du tänkt.
Du tröttar ut dig – du ställer stora krav
för att inte lämna något ogjort.

Vad driver dig? Vad söker du?
Varför slår du dig ej till ro
med det du har – med det du kan?
Vad flyr du från? Vad flyr du till?

Är det flykter som är värdefull i sig
med dramatiken, spänningen och oron?
Är det drivkraften du behöver
för att känna att du riktigt lever?

Telefontråden susar.
Älskling – vad säger du?
vill Du verkligen
gifta Dig med mig?

Jag hör så dåligt
jag tror Du säger – ja
visst gör Du det
bestäm Du datum

Nu hör jag inget mer
ingenting alls.
Nu slår jag dövörat till
Visst vill Du gifta Dig med mig…