Till en älgjägare
Du vilar
i din husvagn
omsluten
av natten utanför.
Drömmer Du
om mig här hemma
eller om alla älgar
runtomkring?
Du sover tungt,
snarkar då och då.
Gasolen ger
behaglig värme.
Makligt
kliver älgarna omkring,
känner ingen oro
i den mörka natten.
Suveränt siktar Du
fäller alla älgar som Du ser,
ingen tanke alls
på jaktkvot, becquerel och cesium.
Tidigt morgondis,
Du öppnar husvagnsdörren
kliver sömnigt ut,
– Älgar ligger överallt!
Konstatera måste man:
Det var nog inte
om mig Du drömde
på Din jaktutflykt.
Hemmafronten
Birgit LundborgTillflykt
Är det honom
vi kallar vår Gud?
Kan han vara en lummig oas
solstänk i löven
vatten som porlar
en tillflykt från oron
en trygghet på jorden?Till låns
En solig höstdag
sent i september
stänger jag dörren
om min sommar.
Än surrar flugan
i solig fönsterkarm.
Klockan tickar,
spisvärmen doftar.
Men redan…
Vid gaveln singlar
stora spånor ur mitt hus
och spillkråkan skrattar
skränigt och stolt.
Mössen strömmar in
genom osynliga hål
söker små smulor
som vi glömt.
Ugglan tar igen
logen i besittning
spottar, skräpar ned
som hon har lust.
Älgen kliver åter nära huset,
äter surkart
sätter sina spår
i varje land.
Luften känns kylig.
Mellan mig och mitt torp
ligger den långa vintern
då torpet inte tillhör mig.
Då vilar det
rofyllt
som på en annan planet
som en fjäril i sin gröna kokong.Hudnärhet
Luftig dunlätt kyss
varsamt ivrigt smekande.
Min hud nära Din.
Att andas sova äta
– en praktisk nödvändighetBubblan
I var sin bubbla
är vi inkapslade
som om fosterhinnan
ännu vore kvar.
I vår egen värld
rör vi oss
oemottagliga för intryck
känner bara egen smärta.
Är möjligheten lika liten
som i kosmos
att vi kolliderar – spränger hinnan
upplever varann.En dag
Vad är en dag
i en människas liv?
Vad begär Du
av en dag?
Något skall ha hänt?
Du skall ha sett någonting?
Är det bara så :
Du skall ha känt något
I Din själ?
En sonett till vår jord
Litet stoft i Vintergatans ytterkant
inväntar vi evighetens svarta hål.
Jordytor driver på vattenfylld planet.
Vi sår, vi skördar – känner doft av mylla.
Av vatten består vi huvudsakligen.
Ur havet steg vi upp för längesedan
blev de tvåbenta självmordskandidater
som ännu förväntar sig friskt, rent vatten.
I luften jagar molnen över klotet
betraktar förfärade skådespelet
med vätebomber, miljökatastrofer.
Elden som värmde oss i vinterkölden
blev till svarta bolmande fabriksskorstenar.
Var är nu doften av björkved som brinner?Ett sorgearbete
Hur står det till?
Hur är det med sorgen idag då?
– Tack, bra. Jag skall inte klaga
men jag mår riktigt illa.
Magen knyter sig, jag tänker förvirrat.
Ologiska tankar rusar runt i min hjärna.
Jag äter knappast alls, vilket är utmärkt.
Kanske blir jag vacker och slank,
om jag bara låter vermuten vara.
Min älskade är inte riktigt död för mig än –
det är mitt stora problem.
Han lever och sprattlar för mitt öga,
jag hatar och älskar om vartannat
jag hotar, bönar och förbannar
Jag besvärjer med ord min sorg och min saknad
men fruktar den dag den förbleknar.
Jag skulle behöva min älskades hjälp
i mitt sorgearbete!
Jag skulle behöva få slåss, få sparka och gråta
få ur mig de känslor han inte längre vill ha!
Varför dör inte våra starka känslor
när vi blir svikna och sårade?
Varför tål vi så mycket – vi kvinnor?
Visst vore det praktiskt
att kunna stänga av sig och säga:
– Nu har du förverkat,
alla känslor jag haft för dig!
För mig finns du inte mer – inte alls!
PANG!
Du är död!Att skriva dikter
Det har hänt något mycket märkligt;
jag tror jag har fått fnatt.
Jag är besatt av att finna ord och att dikta.
Det är som en vansinneskarusell
som snurrar allt vildare
och jag, jag klamrar mig fast desperat.
För att hejda flödet, för att tvinga mig att stanna
tyder jag motvilligt mina kråkfötter
och hamrar ned dem på maskin.
Jag lever i ett konstigt rus
utan alkohol och drog av något slag,
men där allt är upphöjt till en annan dimension.
Mina ögon ser plötsligt allt i ett annat ljus;
allt får skärpa, allt blir viktigt – allt blir till symboler
för min tillvaro på denna jord.
Har jag kanske redan dött?
Kanske finns jag inte mer?
Eller försöker jag med orden hålla kvar mig här på jorden?
Men så här kan man ju inte leva;
jag drunknar ju i alla mina ord
som kämpar för att komma ut ur mig.
Vad händer en dag om flödet stannar
blir det då lugnt uti min kropp
eller har jag då också upphört att existera?Vårt Torg
Vid Davidshallstorg hör man storstadens puls
in genom fönstren.
Mistluren bölar i tidigt morgondis.
I lönnarnas kronor kvittrar fåglar – högljutt.
Bilar startar från parkeringsplatsen,
människor hälsar morgonpiggt varann.
Varsamt når oss katolska kyrkans klockklang.
Dagen har börjat.
Pigga hundar drar energiskt trötta hussar
runt vårt torg.
Gäster i innerstaden letar parkeringsplatser,
tutar ilsket på varann.
Polishuset vakar tryggt med många ögon
mot blanka fönster i vackra husfasader.
De skulpterade kvinnoansiktena blickar
från det rosa huset – ut över torget
och ned på Kärleksgatan.
Människor rör sig hit och dit,
än skyndsamt – än med makliga steg.
Vikingar och samer möts i Älgamark.
Näckrosen guppar rofyllt bredvid
över brödspade och sädesax.
I blomsteraffärens frodiga grönska
hörs exotisk fågelsång.
Blommande italiensk gobeläng
ger tygaffären sommarfägring.
Antika ur och klockor
ser dyrt oåtkomliga ut,
lockar förgyllda i märkliga former.
Så lever vårt torg sitt eget liv,
en liten del av den stora staden.
I skymningen avtar trafiken,
staden tystnar utanför,
fåglarna hörs igen!
I nattens tystnad
borstar den stora sopmaskinen.
Snart väntar oss en ny fräsch dag
vid vårt torg.